The pain

Var hos doktorn ännu en gång idag. Fick utskrivet mer av mina smärtstillande oxycodone och ska även testa en muskelavslappnande medicin vid namn stesolid. Hoppas det kan hjälpa något. Fick även en remiss till smärtklinien i Helsingborg. Känns väldigt skönt att för en gångs skull tas på allvar. När jag var hos doktorn och skulle förklara hur jag inte kan leva ett normalt liv med denna smärta brast jag såklart ihop och fick världens gråtattack. Hata när sånt händer, men varje gång jag försöker förklara för någon så slutar det alltid i tårar.
 
Något jobbigt med denna smärta som jag nu haft i 4 år är att den lett mig in i en djup depression med panikattacker och ångest. Vid mina värsta attacker har jag slått huvudet så hårt jag kan i väggen om och om igen i hopp om att jag ska kunna svimma. Denna smärta... Som att någin knivhugger mig, tänder eld på mig. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte ens ligga i en säng då det omringar kroppen för mycket. Därför måste jag ligga på golvet under ca 12 timmar. 12 timmar av konstant skrikande och paralyserande smärta så hemsk att jag ofta spyr, får feber, kallsvettningar och skakningar. Panikattacker kommer som brevet på posten vid dessa attacker. Jag är inte en människa vid dessa attacker. Jag är bara smärta. Folk tror att jag mår bra för att jag ler och skrattar. Men efter 4 år av denna smärta blir man väldigt bra på att dölja den. Det är så mycket lättare att låtsas som att man är okej istället för att känna brännande blickar i ryggen och märka hur de beter sig annorlunda omkring mig bara för att de är obekväma med en smärta som detta. 
 
Förlåt för ännu ett deppinlägg. Men jag mår så dåligt och denna blogg är något av en offentlig dagbok där jag ibland måste skriva ur mig. Jag vill att mina vänner ska läsa detta och kanske få någon sorts förståelse. Däremot kan jag säga att de som vet om min smärta, och orsaken till den, stöttar mig verkligen så mycket och jag älskar dem för det. Att jag ibland ses som osocial, tråkig eller att jag inte bryr mig har inte med något annat att göra än faktumet att jag mår för psykiskt dåligt för att träffa folk. En fika efter skolan kan vara mer än vad jga klarar av efter att ha suttit och genomlidit smärta en hel dag i skolan samtidigt som man försöker fokusera på läraren. Det är fruktansvärt utmattande och när jag kommer hem måste jag nästan alltid sova i flera timmar.
 
Att bli dömd för att jag behöver mediciner för att överhuvudtaget överleva är något som faktiskt sårar mig. Att folk kan vara så jävla okänsliga. De har ingen aning vad jag gått igenom. Hur hopplös jag känner mig. Och hur den medicin jag använder är det enda som gör att jag kan fortsätta gå i skolan. Fortsätta leva ett någorlunda normalt liv. Att folk i denna stad är så dömande. Även om mina närmaste vänner vet det mest så finns det ingen som vet allt. Hur nära det var att jag var tvungen att lämna mitt drömår i USA. Hur min familj var tvungen att spendera över 20 000 kr under mitt usa år endast för sjukvård, läkarbesök och akutbesök och tusentals kronor mer för medicinerna. Ni har ingen aning hur det känns att skickas från doktor till doktor, sjukhus till sjukhus, psykolog till psykolog. Att ingen vet vad de ska göra och utav lathet skickar de mig vidare någon annanstans. Hur det känns när en doktor nästan hånar en när man förklarar att denna smärtan är så fruktansvärd att om man skulle ha något ondare skulle man inte kunna leva. Känslan av att ingen tar en på allvar. Det är fullständigt förödande och deprimerande. 
 
 

Postat av: Anonym

Hej!
Jag tänkte bara säga... Jag vill inte skriva något cheesy, du vet det typiska " var stark", sådant man får höra hela tiden och sådant som alla slänger ur sig. Men samtidigt är det ibland svårt för... När man läser ett sådant här inlägg vill man bara hålla om personen, få en att må bättre men man vet inte hur för det är svårt.
Du har rätt, jag vet inte hur det är att ha det som du har det men... Vad jag vet är att vi har alla våra kamper, vi har alla våra problem, saker som förstör oss, bygger upp oss. Jag vet vad du menar med att vara frustrerad över att ingen vågar sticka ut, jag vet hur det är att vara så nere under en period.
Det är jobbigt, riktigt jobbigt.
Jag antar att vad jag vill säga är... Vissa saker vet jag och det jag inte vet förstår jag.
Jag förstår.
Ta en dag i taget.
Be awesome.
You're awesome ;)

2014-09-11 @ 21:16:52



Name:
Remember me?

E-mail:

URL/Blog adress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0