Hyllningstal

Retorikläxa. Meningarna bara flög fram. Ma bro.
 

Jag ska prata om en vän. En vän som förstår allt och ingenting. Fullständigt förvirrande, och galet levande. Hon ger färg till en grå värld som denna. Jag ska prata om min vän Isabella. Inte jag själv, utan Isabella Resmark. Vi har vetat vilka vi är sedan sex års ålder. Eller jag hade i alla fall hört talas om henne. Den galna tjejen i parallelklassen som inte hade några gränser och var på rektorsbesök var och varannan dag. Jag var rädd för henne under hela låg och mellanstadiet. I slutet av sexan var första gången jag faktiskt träffade henne och pratade med henne. Och insåg att hon är alldeles unik.

Många i Ängelholm känner nog till Isabella som den där galet konstiga och ganska roliga tjejen med historier som ibland är fullständigt sjuka. Jag håller fullständigt med om att denna människa är något galen och väldigt spontan. Men hon är också en fantastisk vän och en otroligt inspirerande människa. Man vet aldrig vad som händer i hennes ungänge. En gång fångade vi en mus med en hov, och bestämde oss för att försöka göra denne tam. Vad vi inte visste var att musen hade en enorm familj som letade upp musen som vi hade i en bur i Isabellas rum. Det slutade med att vi under en hel dag fick springa runt i huset och fånga vildmöss. Hennes lillebror är mycket intresserad av djur han med, och fångar snokar och huggormar på egen hand. Jag fick en stor överraskning när jag skulle ta toapapper på toan, och en orm kravlade runt toarullen. Det var en av isabellas brors snokar som hade rymt. Igen.

Vi har åkt till Köpenhamn med två främlingar och crashat hos ett australienskt rugbylag som alla bodde i London och av någon anledning var i Köpenhamn av alla ställen för en Rygby-match mot Malmö. Rätt konstigt… men det blir ofta rätt konstigt med Isabella. Och fruktansvärt kul. Vi har hoppat ner i rönne-å från bron där vid badhuset. Vi åkte för några dagar sedan fullständigt spontant till Amsterdam för att träffa en australiensk vän samt en vän från Holland som jag lärt känna i Italien.

Vi har varit med om många galna, sjuka och fantastiskt idiotiska minnen, vilka de flesta jag tyvärr inte tänker ta upp i detta tal. Men våra absolut finaste minnen, och vackraste stunder är när vi bara sitter ner och pratar. Om livet. Meningen. Hopp och hopplöshet. Depressioner och ångest. Poesi och konst. Rött vin och gräs. Att bara rymma. Att stå ut.

Isabella har gjort mina gråaste dagar färgglada. Hon har en tendens att vara jävligt jobbig, och vid flera tillfällen har jag tänkt att jag faktiskt inte orkar med henne längre. Men så när hon kommer vid två på natten fullständigt oinbjuden med dom där galna ögonen och hennes imponerande förmåga att få en att skratta oavsett hur sur man hade bestämt sig för att vara. Isabella tänker inte utanför ramarna, hon lever utanför ramarna. Skapar sig en egen värld. Alla de gånger vi suttit och pratat om världen, om vi kommer nå våra högt satta mål som författare och musiker, eller om vi kommer resa runt land efter land och bo på gatan. Vad fan det ska bli av oss. Hur vi ska komma från Ängelholm den sekund vi är fria. Hur vi ska satsa allt. Och hur vi aldrig, aldrig någonsin kommer acceptera ett grått kontorsjobb med kavaj och knälånga kjolar. Med en man och ett vitt staket. Med två barn och kanske en hund. Vi inspirerar varandra och finner ecstasy i de ögonblick vi delar. Vi är utifrån en normal persons perspektiv inte en bra kombination. Men tillsammans är vi bäst. Och snart är det vår tur att börja leva.

 Isabella har påverkat mig mer än någon annan. Hon har fått mig att inse att det vackraste som finns är originalitet, att vara sig själv, att tilllåta sig själv vara konstig, göra fel. Andas in världen. Släppa oron. Vara spontan. Att inte göra som alla andra. Att inte tro på allt man hör. Att inte sluta kämpa för det man vill.

Isabella kan mycket väl dö innan trettio med tanke på hennes väldigt icke existerande gränser. Men oavsett hur länge hon lever har hon nog levt mer än någon annan jag vet. Hon är inte som någon annan. Jag önskar jag kunde uttrycka mig på något sätt som ger rättvisa till hur Isabella har hjälpt mig att bli den jag är, och hålla ut när det är som jobbigast, men det går inte. Jag vet att hon vet. Men för att förklara det hade det behövts en miljon ord och en miljard böcker.

 

 
 
 

 





Name:
Remember me?

E-mail:

URL/Blog adress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0