50 shades of hej

Rubriken är tagen från namnet på Lemons dagbok. Finner det hilarious. Vet ni nåt random?
Jag drog till Amsterdam. Bara sådär. Jag och Lemon, han australienaren jag hängde med i två dagar i somras. Och med Resmark. Och en annan australiensk tjej, Muzz, som jag aldrig träffat. Vi hyrde en hel lägenhet. Det var alldeles underbart. Så jävla kul. Så sjuka händelser. You know what is legal in amsterdam... var ute en natt och kom in vip för vi lärde känna DJ:n. Det va rätt nice. Lärde känna massa nyss folk. En sjukt rolig sak är att jag träffade Max, en kille som jag och Ida lärde känna på en skidsemester i Italien för 3 år sedan. Han bor i The Hague, rätt nära amsterdam så han kom och hängde med oss. Så jävla kul! Sjukaste resan med sjukaste människorna. Tappade bort nyckeln och råkade inte bara låsa ute oss utan även låsa inne australienarna. Var tvungan att klätta uppför balkongen. Shiieeet... 
 

Stoned in Paradise

Drog till Amsterdam. Fullständigt spontant. Mamma och pappa visste inte ens. Bara drog. Med bästa vännen Isabella samt en Australinensk kompis jag träffade några dagar i sommras + hans andra aussie-kompis. Vi hyrde en hel lägenhet och dessa 4-5 dagarna har varit så oerhört välbehövande. Jag har levt på riktigt. Återfått en gnista av ork. Ett leende. Ett riktigt skratt. Många kyssar. Många joints. Mycket gräs. Mycket fest. Mycket promenerande. Alldeles underbara vyer och härliga nya vänner. Oändliga skratt och fuck ups. Det brukar bli så när jag och Isabella gör nåt tillsammans. 
 
Fick bland annat komma in vip och gå in förbi hela kön tillsammans med kvällens DJ på en av amsterdams största klubbar. Det va rätt nice haha. Lyckades tappa bort nycklarna till lägenheten vilket innebar att vi var tvungna att klättra över grannens staket (vilket vi råkade ta sönder), och sedan klättra upp till balkongen på andra våningen. 
 
Träffade även Max, en sjukt skön snubbe som jag och Ida lärde känna på en av våra skidresor i Italien för tre år sedan. Hur random? Vi hade dock hur kul som helst!
 

Hyllningstal

Retorikläxa. Meningarna bara flög fram. Ma bro.
 

Jag ska prata om en vän. En vän som förstår allt och ingenting. Fullständigt förvirrande, och galet levande. Hon ger färg till en grå värld som denna. Jag ska prata om min vän Isabella. Inte jag själv, utan Isabella Resmark. Vi har vetat vilka vi är sedan sex års ålder. Eller jag hade i alla fall hört talas om henne. Den galna tjejen i parallelklassen som inte hade några gränser och var på rektorsbesök var och varannan dag. Jag var rädd för henne under hela låg och mellanstadiet. I slutet av sexan var första gången jag faktiskt träffade henne och pratade med henne. Och insåg att hon är alldeles unik.

Många i Ängelholm känner nog till Isabella som den där galet konstiga och ganska roliga tjejen med historier som ibland är fullständigt sjuka. Jag håller fullständigt med om att denna människa är något galen och väldigt spontan. Men hon är också en fantastisk vän och en otroligt inspirerande människa. Man vet aldrig vad som händer i hennes ungänge. En gång fångade vi en mus med en hov, och bestämde oss för att försöka göra denne tam. Vad vi inte visste var att musen hade en enorm familj som letade upp musen som vi hade i en bur i Isabellas rum. Det slutade med att vi under en hel dag fick springa runt i huset och fånga vildmöss. Hennes lillebror är mycket intresserad av djur han med, och fångar snokar och huggormar på egen hand. Jag fick en stor överraskning när jag skulle ta toapapper på toan, och en orm kravlade runt toarullen. Det var en av isabellas brors snokar som hade rymt. Igen.

Vi har åkt till Köpenhamn med två främlingar och crashat hos ett australienskt rugbylag som alla bodde i London och av någon anledning var i Köpenhamn av alla ställen för en Rygby-match mot Malmö. Rätt konstigt… men det blir ofta rätt konstigt med Isabella. Och fruktansvärt kul. Vi har hoppat ner i rönne-å från bron där vid badhuset. Vi åkte för några dagar sedan fullständigt spontant till Amsterdam för att träffa en australiensk vän samt en vän från Holland som jag lärt känna i Italien.

Vi har varit med om många galna, sjuka och fantastiskt idiotiska minnen, vilka de flesta jag tyvärr inte tänker ta upp i detta tal. Men våra absolut finaste minnen, och vackraste stunder är när vi bara sitter ner och pratar. Om livet. Meningen. Hopp och hopplöshet. Depressioner och ångest. Poesi och konst. Rött vin och gräs. Att bara rymma. Att stå ut.

Isabella har gjort mina gråaste dagar färgglada. Hon har en tendens att vara jävligt jobbig, och vid flera tillfällen har jag tänkt att jag faktiskt inte orkar med henne längre. Men så när hon kommer vid två på natten fullständigt oinbjuden med dom där galna ögonen och hennes imponerande förmåga att få en att skratta oavsett hur sur man hade bestämt sig för att vara. Isabella tänker inte utanför ramarna, hon lever utanför ramarna. Skapar sig en egen värld. Alla de gånger vi suttit och pratat om världen, om vi kommer nå våra högt satta mål som författare och musiker, eller om vi kommer resa runt land efter land och bo på gatan. Vad fan det ska bli av oss. Hur vi ska komma från Ängelholm den sekund vi är fria. Hur vi ska satsa allt. Och hur vi aldrig, aldrig någonsin kommer acceptera ett grått kontorsjobb med kavaj och knälånga kjolar. Med en man och ett vitt staket. Med två barn och kanske en hund. Vi inspirerar varandra och finner ecstasy i de ögonblick vi delar. Vi är utifrån en normal persons perspektiv inte en bra kombination. Men tillsammans är vi bäst. Och snart är det vår tur att börja leva.

 Isabella har påverkat mig mer än någon annan. Hon har fått mig att inse att det vackraste som finns är originalitet, att vara sig själv, att tilllåta sig själv vara konstig, göra fel. Andas in världen. Släppa oron. Vara spontan. Att inte göra som alla andra. Att inte tro på allt man hör. Att inte sluta kämpa för det man vill.

Isabella kan mycket väl dö innan trettio med tanke på hennes väldigt icke existerande gränser. Men oavsett hur länge hon lever har hon nog levt mer än någon annan jag vet. Hon är inte som någon annan. Jag önskar jag kunde uttrycka mig på något sätt som ger rättvisa till hur Isabella har hjälpt mig att bli den jag är, och hålla ut när det är som jobbigast, men det går inte. Jag vet att hon vet. Men för att förklara det hade det behövts en miljon ord och en miljard böcker.

 

 
 
 

 


Hej Hej

Blev inskriven för första gången i torsdags - måndags. Vet ite varför. Var väldigt tydlig med att jag behövde se en smärtspecialist men och trodde jag blev skickad till en sådan men istället menade de att jag kunde läggas in på en psykiatrisk klinik. Jag hade ingen aning vad jag gjorde. Doktorn ansåg det ytterst konstigt att jag blivut skickad hit och inte till en smärtklinik. Jag har mått så dåligt. Aldrig kännt mig så nere. Så missförstådd. Jag försöker och försöker, men ingen läkare tar mig på allvar. Jag bara skickas runt för att ingen vill ta ansvar över mig. Ingen vet. Ingen förstår. Mår i alla fall mycket bättre när jag tänker på de närmaste dagarna hahah... crazy crazy. 
 

The pain

Var hos doktorn ännu en gång idag. Fick utskrivet mer av mina smärtstillande oxycodone och ska även testa en muskelavslappnande medicin vid namn stesolid. Hoppas det kan hjälpa något. Fick även en remiss till smärtklinien i Helsingborg. Känns väldigt skönt att för en gångs skull tas på allvar. När jag var hos doktorn och skulle förklara hur jag inte kan leva ett normalt liv med denna smärta brast jag såklart ihop och fick världens gråtattack. Hata när sånt händer, men varje gång jag försöker förklara för någon så slutar det alltid i tårar.
 
Något jobbigt med denna smärta som jag nu haft i 4 år är att den lett mig in i en djup depression med panikattacker och ångest. Vid mina värsta attacker har jag slått huvudet så hårt jag kan i väggen om och om igen i hopp om att jag ska kunna svimma. Denna smärta... Som att någin knivhugger mig, tänder eld på mig. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte ens ligga i en säng då det omringar kroppen för mycket. Därför måste jag ligga på golvet under ca 12 timmar. 12 timmar av konstant skrikande och paralyserande smärta så hemsk att jag ofta spyr, får feber, kallsvettningar och skakningar. Panikattacker kommer som brevet på posten vid dessa attacker. Jag är inte en människa vid dessa attacker. Jag är bara smärta. Folk tror att jag mår bra för att jag ler och skrattar. Men efter 4 år av denna smärta blir man väldigt bra på att dölja den. Det är så mycket lättare att låtsas som att man är okej istället för att känna brännande blickar i ryggen och märka hur de beter sig annorlunda omkring mig bara för att de är obekväma med en smärta som detta. 
 
Förlåt för ännu ett deppinlägg. Men jag mår så dåligt och denna blogg är något av en offentlig dagbok där jag ibland måste skriva ur mig. Jag vill att mina vänner ska läsa detta och kanske få någon sorts förståelse. Däremot kan jag säga att de som vet om min smärta, och orsaken till den, stöttar mig verkligen så mycket och jag älskar dem för det. Att jag ibland ses som osocial, tråkig eller att jag inte bryr mig har inte med något annat att göra än faktumet att jag mår för psykiskt dåligt för att träffa folk. En fika efter skolan kan vara mer än vad jga klarar av efter att ha suttit och genomlidit smärta en hel dag i skolan samtidigt som man försöker fokusera på läraren. Det är fruktansvärt utmattande och när jag kommer hem måste jag nästan alltid sova i flera timmar.
 
Att bli dömd för att jag behöver mediciner för att överhuvudtaget överleva är något som faktiskt sårar mig. Att folk kan vara så jävla okänsliga. De har ingen aning vad jag gått igenom. Hur hopplös jag känner mig. Och hur den medicin jag använder är det enda som gör att jag kan fortsätta gå i skolan. Fortsätta leva ett någorlunda normalt liv. Att folk i denna stad är så dömande. Även om mina närmaste vänner vet det mest så finns det ingen som vet allt. Hur nära det var att jag var tvungen att lämna mitt drömår i USA. Hur min familj var tvungen att spendera över 20 000 kr under mitt usa år endast för sjukvård, läkarbesök och akutbesök och tusentals kronor mer för medicinerna. Ni har ingen aning hur det känns att skickas från doktor till doktor, sjukhus till sjukhus, psykolog till psykolog. Att ingen vet vad de ska göra och utav lathet skickar de mig vidare någon annanstans. Hur det känns när en doktor nästan hånar en när man förklarar att denna smärtan är så fruktansvärd att om man skulle ha något ondare skulle man inte kunna leva. Känslan av att ingen tar en på allvar. Det är fullständigt förödande och deprimerande. 
 
 

the dress

Här är mitt favoritplagg från tisdagens shoppingrunda. Zara är för jävla bra alltså...
 

Kill your darlings

FILMTIPS: Kill your darlings
 
Som jag skrivit förut är jag helt frälst av beat-generationens författare såsom Jack Kerouac, Allen Ginsberg, Neal Cassady, William Burroughs osv. Detta är för att de levde deras drömmar. Drogliberala poeter som åkta fram och tillbaka över USA. Sexually openminded. Musikälskare. Jazzstoners. Farmförallt skrev de så rörande vackra och sanna texter. Denna film handlar om Allen Ginsberg och är baserad på sanna händelser. Nu kanske ni tror att det är en sån film som bara jag gillar. Men jag såg den med pappa och min lillebror Ludvig och vi alla älskade den. Jag kan verkligen rekommendera att se den. Ni kommer att önska att ni levde under den tiden. Och dessutom är Daniel Radcliffe (Harry Potter) och min nya förälskelse... råsexiga, mystiska och alldeles underbara Dane Dehaan med. OCH Michael C. Hall (Han som spelar Dexter) Crazyyy!

 
 
 
 
 
 
 
 

in the depths of my mind

Some people try so desperately to hide, forget, and ignore their true self
They spend their entire life changing and shaping their body and mind
Only to become like everyone else.
Normal. 
They buy the same clothes, laugh at the same things, constantly and forever they have the same conversations
They accept what they don't agree with. They forget their own opinion. They pretend so madly that what was once a charade now is reality. They live their life with their soul locked in their body that is no longer their own. The craziest, most mad and insane persons alive are the ones that are completely normal. In a world so harsh, with so many rules and so insane demands, the people that does not react or go a little crazy every once in a while, are the most psychologically damaged ones. They are so hollow and so brainwashed that they do not even notice it anymore. They don't stop and think "what the fuck is going on here?" They don't express their creativity. They are mindless robots, which todays society is so brilliant, so excellent at creating. Its makes me sad. I can not imagine where the world would be today if people were encouraged to be different, stand out, be crazy, weird and absolutely wonderful. Unique. What a paradise it would be. A complete mess. A wonderful mess. A world full of laughter. A world of madness.
 

When pain is all there is

Idag kom en smärtattack smygandes. Han vara med på musikensemblen och precis när jag kom hem exploderade. Fick bli akuten och massa tester, vilket såklart inte visade något då min smärta är neuropatisk. Dvs att min hjärna framkallar den och jag får fysiskt fruktansvärt ont trots att det faktiskt inte är något fysiskt fel på mig. Krångligt det där. Fick i alla fall utskrivet mer oxykodon, eller percocet som det heter på engelska. De gör mig extremt yr, glad och illamående på samma gång. Men det bästa av allt är att de är den enda medicin som lyckas dämpa min smärta. Inte ta bort smärtan, det har ännu ingen medicin lyckats med. Men att smärtan minskar såpass att jag kan ligga i sängen och ibland till och med somna... Ingen kan förstå vilken lättnad det är. 
 
Bild från lyckliga tider. Här på Turks and Caicos i Karibien. Har aldrig sett mer turkost vatten, fler enorma snäckor, fler färgglada fiskar eller fler vackra stränder som den karibiska kryssningen bringade. Även om det är slut mellan mig och Danny nu, och det känns som att det var det rätta, så kommer jag alltid bli varm i hjärtat av att tänka på alla fina stunder vi delade. 
Lägg förresten märke till snäckan vid mina fötter, jag överdriver inte när jag säger att stranden hade minst 10 000 sådana överallt. 
 
 

Fashion inspo part 2

Här kommer resten av bilderna. Ahhhh ge mig allt nu snälla. Ska till väla imorgon och bränna pengar med my main bitch Fanny. Mitt shoppinghjärta slår ett extra slag av att tänka på det hihi.
 

Grunge & punk, Vintage and Boho

Lite bilder på sådant som jag finner ultramegasuperballt. Vill ha varenda grej. Mmmm. Har tänkt en del på hur man kan förklara min stil. Men den är så jäkla blandad. Som rubriken säger: en blandning av Grunge, punk, vintage och bohemisk. Även en hel del street fashion. Men framförallt skulle jag säga punk/boho. Jävligt konstig blandning. Ibland känner jag mig super hippie boho med blommor och flätor, mönster och psykedeliska plagg. Andra dagar känner jag bara superpunk med svart, lite mer svart, nitar, mörka läppar och en allmän I dont give a fuck-attityd. 
 
Delar upp bilderna i ett par inlägg för det är så jäkla många. Hoppas det kan inspirera någon vacker själ där ute!
 

RSS 2.0