Just last the year

Nu har det gått ett tag sen jag skrev här. I sommar har jag jobbat som en slav, vilket faktiskt har känts okej då jag ändå inte trivs i Ängelholm, och mitt jobb har varit i Torekov. Därför har jag spenderat mycket tid ute på Bjäre och lärt känna nya härliga människor. Denna sommar har några av mina absolut sjukaste minnen skapas, alldeles för sjuka för att dela med mig här haha. 
Jag har ju även fyllt 18, vilket jag inte fattat än. Känns inte riktigt som den stora förändringen kommer komma förrens jag kan lämna Ängelholm. 

Och det bästa på hela sommaren har definitivt varit Ibiza med mina älskade vänner Fanny och Astrid. Vi har haft så sjukt jävla galet kul och alla minnen vi skapade är så otroliga att det värmer i hjärtat bara av att tänka på dem. Jag är otroligt glad att vi valde Ibiza och inte t ex Magaluf eller Ayia Napa. Som ni vet är svenskar inte direkt mitt favoritfolk då jag anser att en majoritet strävar efter att vara precis som alla andra och att sticka ut ses som något negativt. Och på Ibiza finns praktiskt taget inga svenskar. Det var otroligt internationellt, och vi lärde känna människor från bokstavligt talat hela världen. Ibiza är också platsen där världens bästa och största klubbar finns, och den ö där flest kändisar reser. Denna sommar har bla Kim Kardashian, Zac Efron, Leonardo Dicaprio, Cara Delevigne, Justin Bieber, Kate Moss osv osv varit där. Dessutom är åldern högre här än i napa, och jag hade ju personligen hellre haffat en 25årig sexig italienare med skägg än en 19årig svensk linne-kille (linne-kille= förklaring till svenska killar med tunna uringade linnen och blont hår, ofta en keps bak och fram och älskar typ Aviici.. alltså motsatsen till min typ av kille) Vi var sjuuukt nära att få träffa och festa med Cara Delevigne då vi lärde känna några brittiska miljardärer som var nära kompis med henne. Dock så hade vi inte VIP-band och han som kunde fixa det till oss hade dratt så det sög. Men vi hängde i alla fall med miljardärerna hem på efterfest i det lyxigaste huset  slottet jag någonsin sett. Vi hade så jävla kul och de var precis lika sjuka i huvet som vi. 
 
Nu är jag hemma i Sverige igen och har aldrig kännt mig mer deprimerad. Det är ju inte någon hemlighet att jag har mått väldigt dåligt under det senaste året sen jag kom hem från USA. Jag har aldrig trivts i Ängelholm, men på senare tid har det blivit så jobbigt att det tillsammans med min kroniska smärta lett mig in i en djup deppression. Jag får panikattacker och enorma ångestkänslor och har haft fruktansvärda problem med att sova. Det går inte riktigt att beskriva hur psykiskt påfrestande det är att vara fast på ett ställe som är så fullständigt fel för en. Jag trivs helt enkelt inte på något sätt och såfort jag kommer iväg till ett annat land för att sedan tvingas tillbaks så är det som att jag bara faller djupare ner i det svarta hålet vid namn Äckelholm. Jag vet att jag låter negativ och överdriven, men det är verkligen så jag känner. Trots en miljon jävla psykologsamtal och mediciner så är det inget som hjälper, förutom att komma härifrån. Men så har jag ett år kvar. Och medans alla andra taggar och säger hur det ska bli det bästa året någonsin, wohoo studentåret osv så växer en panikkänsla inom mig och jag är rädd att jag helt enkelt inte kommer orka ett år till. Att jag kommer behöva rymma. Jag mår så jävla dåligt här. Varenda dag dör en liten del av min kreativitet och livsglädje. Varenda dag omformas jag till ett skal, en levande död zombie som accepterar ett livsöde som jag aldrig hade valt om jag hade haft någon styrka och livsglöd kvar. Jag måste härifrån. Ledsen för megadepp inlägg men det är såhär jag mår just nu och jag kan inte skriva ett inlägg om hur kul jag har och vilken outfit jag bär när jag inuti känner mig fullständigt tom och apatisk. 




Name:
Remember me?

E-mail:

URL/Blog adress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0