Exhausted

Idag var en dramatisk dag. Tänker inte gå in så noga på det, då det inte är något jag vill skriva massa om på en offentlig blogg, men iaf, jag har en sorts kronisk smärta... Typ min hjärna skapar smärta som faktiskt inte existerar, men för mig gör det lika ont som om jag nyss tänt eld på delar av mig själv. Ni fattar säkert ingenting, men jag kan inte riktigt förklara den på något annat sätt.Denna smärta är kronisk, och jag har haft det i över 2 år nu. Under vissa perioder har det hindrat mig från att leva ett normalt liv. Andra perioder mår jag nästan bra.
 
Jag har haft turen att träffa en doktor här i USA som visste mycket mer om denna sjukdom än de doktorer jag besökt i Sverige. Har fått medicinsk hjälp som fått mig att må SÅ mycket bättre. Jag har kunnat leva igen! Dock så får jag fortfarande ibland attacker, där det kommer plötsligt, och så intensivt att jag varken kan gå eller prata. Det går inte riktigt att beskriva hur ont det gör, men trots många benbrott och skador i mitt liv, så är denna smärtan den värsta jag någonsin upplevt. En sådan attack hade jag idag. Och mina smärtstillanden var slut. Var tvungen att ringa doktorn 3 gånger, sen komma dit, stå upp i flera timmar (kunde varken ligga eller sitta) Sen bli skickad mellan massa olika sjuksköterskor som var rätt otrevliga, och trots att jag grät och skakade så brydde dom inte sig ett skit.
Dock fick jag till slut refill på smärtstillande. Klockan var nu 16.00 och jag hade inte ätit något på hela dagen, hade fruktansvärt ont fortfarande, och så kommer jag ut i väntrummet och hittar inte Danny... Jag går ut och hans bil är inte längre där! Först blev jag helt chockad, och arg, då jag trodde att han bara hade dratt till jobbet utan att bry sig om att ens säga till mig.
 
Så efter några minuters förvirring började jag gå hemmåt. Varenda steg gjorde så ont att jag inte visste om jag skulle kunna ta ett annat steg. Dessutom hade jag superhjälte-pyamasbyxor på mig och hade tårar rinnande längs kinderna. Folk måste ha trott att jag var någon sorts psykiskt stört barn som rymt från ett barnhem haha.
 
Efter en lång promenad så ser jag Dannys bil komma. Han hade panik och hade kört runt för att hitta mig mycket längre tydligen. Det som hände var att mitt doktorsbesök skulle vara snabbt, men varade flera timmar. Danny skulle jobba klockan 15.00, så vid 14.45 smsade han mig och sa att han bara skulle hem snabbt och sätta på sig jobbkläderna och sen komma tillbaka. Men för en gångs skull hade jag inte tagit med mig mobilen, så jag trodde att han hade lämnat mig på sjukhuset för att åka till jobbet. Därav all förrvirring. Men inte tog det slut där. Mitt apotek hade inga av mina tabletter på lager, så medans Danny nu var 1 timme sen var vi tvungen att åka till ett ANNAT apotek. Jag överlevde dock, och nu när smärtstillande verkar så kan jag äntligen andas ut. 

Postat av: Ida B din babe

Mår sååå dåligt när jag läser detta ska du veta. Inte rättvist överhuvudtaget att du tvingas dras med dessa jävla smärtor. Hoppas de blir bättre och att smärtlindrandet fungerar som de ska! Älskar dig bästis, snart ses vi!!! <3 <3

2013-05-23 @ 18:34:37



Name:
Remember me?

E-mail:

URL/Blog adress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0